Den 17 mars 2026 publicerade Skatteverket ett nytt rättsligt ställningstagande som ersätter Skatteverkets tidigare publicerade rättsliga ställningstagande ”När medför en anställds arbete i hemmet att ett utländskt företag får fast driftställe?”. Det tidigare ställningstagandet har därmed upphört att gälla.
I det nya rättsliga ställningstagandet hänvisar Skatteverket till OECD:s uppdaterade kommentar avseende när arbete i hemmet kan utgöra ett fast driftställe (publicerad 19 november 2025). Skatteverket anger att definitionen av fast driftställe i inkomstskattelagen bygger på OECD:s modellavtal, vilket även har beaktats i rättspraxis vid tolkning av intern rätt.
Vid 2025 års uppdatering av OECD:s modellavtal har kommentaren till artikel 5 uppdaterats och förtydligar nu när arbetet som utförs från exempelvis bostad eller fritidshus i en annan stat kan medföra fast driftställe. Mot denna bakgrund har Skatteverket bedömt att det inte längre finns skäl att behålla det tidigare ställningstagandet.
Vi har i vårt tidigare TaxNews redogjort för de centrala uppdateringarna i OCED:s kommentar i förhållande till när distansarbete kan leda till att ett företag får ett fast driftställe i ett annat land. Då Skatteverkets tidigare rättsliga ställningstagande nu upphört att gälla, är det av stor vikt för utländska företag med närvaro i Sverige att utvärdera sin skattskyldighet i Sverige i ljuset av OECD:s uppdaterade kommentar.
OECD:s uppdaterade kommentar innebär bland annat följande i förhållande till Skatteverkets tidigare ställningstagande:
- En anställd som arbetar hemifrån eller från en annan icke företagsanknuten plats mindre än 50 % av sin totala arbetstid under en tolvmånadersperiod anses generellt sett inte skapa ett fast driftställe för företaget. Om arbetstiden överstiger 50 % krävs dock en mer omfattande prövning av faktiska omständigheter. Någon motsvarande tydlig procentuell tröskel fanns inte i Skatteverkets rättsliga ställningstagande, som i stället byggde på en mer allmän helhetsbedömning.
- Ett tydligare krav ställs på att det ska finnas "kommersiella skäl" till att arbetet utförs i den andra staten. Det innebär att individens fysiska närvaro måste bidra till företagets verksamhet, exempelvis genom kundkontakter, marknadsbearbetning eller tillgång till resurser. Saknas genuina kommersiella skäl för att arbeta från platsen, anses den generellt sett inte stå till företagets förfogande – om inte andra särskilda omständigheter föreligger. Skatteverkets tidigare ställningstagande berörde liknande aspekter, men inte lika explicit eller systematiskt.
- Ett särskilt synsätt introduceras för situationer där individen är den enda eller huvudsakliga personen som bedriver verksamheten i ett företag. I sådana fall, exempelvis när en konsult under en längre tid utför merparten av verksamheten från ett hemmakontor i ett annat land, anges uttryckligen att detta hemmakontor utgör en plats för företagets verksamhet. Detta innebär en tydligare och mer direkt koppling mellan individens verksamhet och företagets plats än vad som framgick av Skatteverkets rättsliga ställningstagande. Det kan dock noteras att Skatteverkets tidigare rättsliga ställningstagande innehöll en särskild skrivning avseende personer i företagsledande ställning, något som OECD:s uppdaterade kommentar inte gör. Även om skrivningen om när personen är den enda eller huvudsakliga personen som bedriver verksamheten i företaget kan träffa delvis samma situationer, ser vi ändå att det föreligger viss skillnad.
- Det betonas tydligare att en bostad normalt står under individens kontroll och därför inte automatiskt utgör en plats för företagets verksamhet. För att så ska vara fallet krävs att användningen är kontinuerlig och att omständigheterna i övrigt visar att platsen faktiskt används i företagets verksamhet. Samtidigt har OECD utvecklat resonemangen kring "varaktighet" och klargjort att tillfälligt arbete, exempelvis under några månader, normalt inte är tillräckligt, medan återkommande användning över tid kan få betydelse.
- Slutligen innehåller OECD:s uppdaterade kommentar mer detaljerade och praktiska exempel som illustrerar hur olika faktorer ska vägas samman, särskilt i moderna distansarbetsmiljöer.
