Nya regler för konsumentskydd vid distansavtal om finansiella tjänster

KPMG har i en tidigare artikel skrivit om det slutbetänkande som konsumentkreditutredningen överlämnade till regeringen i april tidigare i år. Utredningen hade i uppdrag att ta fram förslag för implementering av vissa ändringar i konsumenträttighetsdirektivet, i syfte att stärka konsumentskyddet vid distansavtal om finansiella tjänster och instrument.

Regeringen har nu överlämnat sin remiss till Lagrådet avseende ovanstående förslag. Lagförslagen genomför ett EU-direktiv om ändringar i konsumenträttighetsdirektivet och föreslås träda i kraft den 19 juni 2026. 

Vad gäller den förhandsinformation som ska tillhandahållas konsumenten i samband med distansavtal om finansiella tjänster och instrument föreslår regeringen att de nuvarande reglerna om förhandsinformation fortsatt ska gälla, men att de ska anpassas till direktivet. Detsamma gäller den information som ska lämnas vid telefonförsäljning. Det ska inte längre vara möjligt för näringsidkaren att i vissa fall lämna förhandsinformation efter att avtal ingåtts. De krav på förhandsinformation när avtal ingås på en marknadsplats online som gäller för bland annat avtal om köp av varor ska gälla även avtal om finansiella tjänster och finansiella instrument. 

Direktivet föranleder också ytterligare informationskrav, som regeringen nu föreslår att införs i lag. Bland annat införs ett krav på att näringsidkaren till konsumenten ska lämna information om konsekvenserna av sena eller uteblivna betalningar, till följd av konsumentens avtalsbrott. 

Ur ett lagtekniskt perspektiv kan särskilt nämnas regeringens förslag för att hantera det faktum att det finns krav på informationsgivning i flera överlappande lagstiftningar. Sedan 2002 års direktiv antogs har det tillkommit ett antal unionsakter som reglerar specifika finansiella tjänster vilket resulterat i att lagstiftning överlappar med direktivets tillämpningsområde.

Enligt regeringen bör det i svensk lag framgå att de relevanta reglerna inte ska tillämpas när det finns annan lag eller EU-förordning med motsvarande regler som ska tillämpas. När det finns skäl att särskilja lag med grund i unionsrätten från annan lag bör den lag som ska ha företräde framför kapitlets bestämmelser anges uttryckligen. För förhandsinformation gäller detta lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, konsumentkreditlagen (2010:1846) och lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution (försäkringsdistributionslagen). Därtill finns det ett antal EU-förordningar som exempelvis förordningen (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-förordningen) som medför att kapitlets krav på förhandsinformation inte ska tillämpas.

Regeringen föreslår att näringsidkaren ska ge de förklaringar som konsumenten behöver för att bedöma om tjänsten passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation. Förklaringarna ska även omfatta tjänster som erbjuds i anslutning till den finansiella tjänsten eller det finansiella instrumentet. Konsumenten ska ha rätt att på begäran få förklaringarna lämnade genom mänsklig medverkan.

Regleringen träffar ett stort antal finansiella tjänster vars karaktär och komplexitet varierar. Regeringen noterar att kravet i praktiken bör innebära att näringsidkaren på fråga från konsumenten lämnar den information som är relevant, så som upplysningar om den närmare innebörden av förhandsinformationen eller produktens egenskaper. Förklaringsskyldigheten bör anses ha fullgjorts när näringsidkaren gett samtliga förklaringar som just den konsumenten behöver i det enskilda fallet. Det är näringsidkaren som har bevisbördan för att kraven på förklaringar har uppnåtts. 

I lagrådsremissen föreslås vidare att det införs en bestämmelse som föreskriver att näringsidkaren inte får utforma, organisera eller driva sitt onlinegränssnitt på ett sätt som väsentligen snedvrider eller försämrar konsumentens förmåga att fatta välgrundade beslut. 

Med onlinegränssnitt avses programvara, inbegripet en webbplats eller en del av en sådan, och applikationer, inbegripet mobilappar. Bestämmelsen tar sikte på att förhindra bland annat att en webbplats eller mobilapplikation utformas i syfte att styra konsumenten att göra ofördelaktiga val. 

För avtal som ingås via onlinegränssnitt föreslår regeringen att näringsidkaren ska tillhandahålla en funktion för utövande av ångerrätten. Konsumenten ska genom en sådan funktion kunna frånträda avtal om såväl finansiella tjänster som andra varor och tjänster som omfattas av lagen.

Funktionen utgör ingen ångerrätt i sig utan innebär att det ska finnas en teknisk lösning för att utöva ångerrätten. Funktionen ska enligt direktivet gälla för avtal om såväl varor och icke-finansiella tjänster som finansiella tjänster, och den ska inte utgöra en begränsning av andra sätt att ångra avtalet.

I utredningen som föregick lagrådsremissen föreslogs att konsumenten ska kunna ange sitt namn, vilket avtal som frånträds, samt vissa andra uppgifter. Regeringen anser istället att när en konsument identifierat sig vid inloggning kan det vara lämpligt att uppgifterna tillhandahålls av näringsidkaren och bekräftas av konsumenten. Regeringen anser vidare att näringsidkaren ska kunna tillhandahålla olika kommunikationssätt som konsumenten kan ange eller bekräfta.

På motsvarande sätt som för informationsskyldigheterna ska reglerna om ångerrätt inte gälla om konsumenten enligt annan författning med grund i unionsrätten har rätt att ångra avtalet eller under viss tid överväga konsekvenserna av avtalet. Det handlar bland annat om konsumentkreditlagen och förordningen (EU) 2023/1114 av den av den 31 maj 2023 om marknader för kryptotillgångar (MICA-förordningen). Även annan rätt än ångerrätt som ger konsumenten möjlighet att under viss tid överväga konsekvenserna av avtalet bör omfattas. En sådan bestämmelse finns bland annat för bostadskrediter i konsumentkreditlagen (13 a § andra stycket). 

Det finns idag i Sverige ett stort antal företag med tillstånd som bedriver verksamhet som omfattas av reglerna om finansiella tjänster och finansiella instrument. Bland dessa näringsidkare finns exempelvis kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsdistributörer. För vissa av näringsidkare kommer förslagen att innebära att de inte behöver tillämpa reglerna om förhandsinformation och ångerrätt i distansavtalslagen då deras produkter omfattas av sektorspecifika regler som har sin grund i unionsrätten.

För näringsidkare som blir skyldiga att tillhandahålla funktionen för utövande av ångerrätten kommer det sannolikt att innebära en del kostnader att ta fram funktionen. Kostnaden kan tänkas vara beroende av om näringsidkaren har den kompetens som krävs internt eller om sådan kompetens behöver hämtas utifrån för att anpassa näringsidkarens onlinegränssnitt. Kostnaden kommer sannolikt också att påverkas av på vilket sätt näringsidkaren väljer att utforma funktionen.

För näringsidkare som omfattas av skyldigheten att lämna förklaringar innebär regeln ökade krav genom att förklaringar ska tillhandahållas genom mänsklig medverkan, vilket kan medföra ökade personalkostnader.

Även om lagrådsremissen innehåller vissa förtydliganden i förhållande till utredningen avseende bland annat tillämpningen av reglerna om förhandsinformation och utformning av ångerrättsfunktionen så kvarstår en del frågor gällande den praktiska tillämpningen.

Vi på KPMG har stor erfarenhet av dessa frågeställningar och vägleder regelbundet våra kunder i komplexa frågor på konsumentområdet.

Välkommen att kontakta oss om du har några frågor.