EU-dom om tullvärde

Vid import av varor till EU uppkommer frågan om vilket tullvärde som ska fastställas. Tullvärdet är inte bara avgörande för hur mycket tull som ska betalas, utan utgör även en central del av beskattningsunderlaget för importmoms. Hur tullvärdet bestäms kan därför få betydande ekonomiska konsekvenser för företag som bedriver internationell varuhandel.

Reglerna om tullvärde bygger på WTO:s tullvärdeavtal, det vill säga avtalet om tillämpning av artikel VII i General Agreement on Tariffs and Trade (GATT) 1994, och kommer i EU-rätten till uttryck i unionstullkodexen (UCC). Utgångspunkten är i första hand transaktionsvärdet, det vill säga det pris som faktiskt betalats eller ska betalas för varorna. Samtidigt följer av regelverket att vissa kostnader ska läggas till och att vissa poster, under särskilda förutsättningar, ska undantas från tullvärdet.

Regelverket är i grunden relativt tydligt, men i praktiken kan tillämpningen vara mer komplex. Det är inte alltid enkelt att avgöra vilka kostnader som är relevanta för tullvärdet eller hur olika poster ska avgränsas i det enskilda fallet.

I mål C-307/23 prövade EU-domstolen om kostnader för att ta fram mallar till etiketter som fästs på importerade konservburkar ska läggas till tullvärdet.

Målet avsåg artikel 32 i den tidigare tullkodexen (förordning (EEG) nr 2913/92), det vill säga reglerna om vilka kostnader som ska läggas till det pris som faktiskt betalats eller ska betalas. Samma principer gäller i dag enligt UCC, främst genom artiklarna 70 och 71.

Domen rör en specifik kostnad, etikettmallar, men aktualiserar en välkänd kärnfråga: vilka kostnader hör till varan och vilka gör det inte?

Den underliggande frågan är dock bredare. I många företag uppstår kostnader för förpackning, märkning, tryck och liknande material i flera delar av organisationen och fångas inte alltid upp av tullfunktionen. Just därför kan frågan få större praktisk betydelse än avgörandets konkreta omständigheter först antyder.

Domen visar att bedömningen av tullvärdet hänger nära samman med hur varan och dess förpackning definieras och avgränsas tullrättsligt.

Avgörandet tydliggör att tullkodexen innehåller separata regler för justering av tullvärdet beroende på om kostnaden hänför sig till varans förpackning eller till immateriella tjänster som är nödvändiga för framställningen av de importerade varorna.

Motsvarande regler återfinns i dag i artikel 71 i unionstullkodexen, där artikel 71.1 b iv, liksom tidigare artikel 32.1 b iv, avser konstruktions-, utvecklings- och formgivningsarbete som utförts utanför unionen och är nödvändigt för framställningen av de importerade varorna.

För immateriella tjänster som omfattas av dessa regler gäller således att de endast ska beaktas om de har utförts utanför unionen. För kostnader som i stället har ett nära samband med varans förpackning saknas en motsvarande geografisk begränsning. 

Kostnader för förpackning ska i princip alltid inkluderas i tullvärdet, oavsett var de uppstår. Det avgörande är därför inte var kostnaden uppkommit, utan hur den kvalificeras tullrättsligt.

EU-domstolen klargör att dessa kategorier ska hållas isär. Kostnader för immateriella tjänster som har ett nära samband med förpackningen ska behandlas enligt reglerna om förpackning, oavsett var de har uppkommit.

I det aktuella målet ansågs kostnaderna för utformningen av etikettmallar ha ett sådant samband med förpackningen och skulle därför läggas till tullvärdet, trots att de uppkommit inom unionen.

I praktiken innebär detta att hela bilden sällan framgår av fakturapriset:

• kostnader kan uppstå i andra delar av organisationen, till exempel inom produktutveckling eller marknad
  
  
• vissa kostnader är immateriella, men måste ändå bedömas utifrån om de hör till varans framställning eller till dess förpackning
  
  
• för andra kostnader har det betydelse om de har utförts inom eller utanför unionen

Det är i dessa gränsytor som tullvärdefrågan uppstår.

Mot bakgrund av avgörandet kan det finnas skäl att:

• se över om det finns en etablerad process för att identifiera och tullrättsligt bedöma kostnader utanför fakturapriset som kan påverka tullvärdet
  
  
• bedöma om befintliga kontroller, underlag och arbetssätt är tillräckliga för att det deklarerade tullvärdet ska kunna förklaras och styrkas vid en kontroll
  
  
• säkerställa att frågan om tullvärde har ett tydligt ägarskap och är förankrad hos ansvariga för ekonomi, styrning och regelefterlevnad, eftersom relevanta kostnader ofta uppstår utanför den lokala importprocessen och annars riskerar att inte fångas upp

Avgörandet i mål C-307/23 visar att tullvärde inte enbart handlar om fakturapriset. Det handlar också om hur en kostnad tullrättsligt ska kvalificeras, eftersom det avgör om den ska bedömas enligt reglerna om förpackning eller enligt reglerna om immateriella tjänster som avser framställningen av de importerade varorna.

Principen är inte ny. Men i takt med mer komplexa affärsmodeller, ökade inslag av immateriella kostnader och en kommande tullreform med större krav på datadelning, spårbarhet och enhetlig kontroll inom EU blir frågan allt viktigare i praktiken.

Avgörandet synliggör också att relevanta kostnader kan uppstå i andra delar av organisationen och inte nödvändigtvis fångas upp i den lokala importprocessen.

För företag innebär detta ett ökat behov av att identifiera relevanta kostnader, bedöma deras tullrättsliga karaktär och säkerställa att det deklarerade tullvärdet kan förklaras och styrkas. Det ställer också krav på att frågan är förankrad i ekonomifunktionen och i andra funktioner med ansvar för kostnadsstruktur, styrning och intern kontroll.

Mot denna bakgrund kan det finnas skäl att se över hur tullvärderelevanta kostnader identifieras, kvalificeras och dokumenteras. KPMG bistår gärna med att analysera tullvärdefrågor, bedöma vilka kostnader som ska beaktas och se över kopplingen mellan tullvärde, klassificering, importmoms och intern kontroll.

Läs mer
EU-domstolens avgörande den 26 mars 2026 i målet G GmbH mot Hauptzollamt H (C-307/23)