HFD fastslår att värdeförändringar på vissa valutaderivat som är kapitaltillgångar ska beskattas löpande

Högsta förvaltningsdomstolen har i dom den 3 mars, mål nr 1050-25, tagit ställning till om en värdeförändring på ett valutaderivat, som är en kapitaltillgång och som utgör en ränteutgift eller en ränteinkomst enligt definitionen i 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen, ska påverka det skattemässiga resultatet det beskattningsår den uppkommer.

Genom införandet av de generella reglerna om ränteavdragsbegränsningar infördes nya definitioner vilket skapat nya frågor och tillämpningsproblem. Ett sådant är definitionen av ränta men även när en värdeförändring på ett valutaderivat ska beskattas.

I ovannämnda avgörande av Högsta förvaltningsdomstolen hade ett bolag i sin inkomstdeklaration redovisat en orealiserad vinst på ett valutaderivat som en inte skattepliktig intäkt. Skatteverket ansåg att den orealiserade vinsten skulle tas upp till beskattning med stöd av 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen och att bolaget skulle påföras skattetillägg då det ansågs ha lämnat en oriktig uppgift. 

Bolaget överklagade Skatteverkets beslut endast vad gäller frågan om påförande av skattetillägg då bolaget, som ändrat inställning, ansåg att Skatteverkets tolkning av beskattningsfrågan var i linje med bolagets uppfattning. 

Efter att förvaltningsrätten i Stockholm inte ändrade Skatteverkets beslut överklagades förvaltningsrättens dom till Kammarrätten i Stockholm som undanröjde skattetillägget. Kammarrätten ansåg att bestämmelsen i 24 kap. 4 § andra stycket inkomstskattelagen endast ska tillämpas inom ramen för de generella ränteavdragsreglerna och att det saknas utrymme för någon annan tolkning. Enligt kammarrätten saknades således lagligt stöd för att ta upp värdeförändringen till beskattning. 

De nu gällande reglerna om valutasäkringar innebär att vissa värdeförändringar på finansiella instrument som säkrar skuld eller fordran i utländsk valuta anses utgöra ränta skattemässigt.

Har exempelvis ett bolag skulder i utländsk valuta där valutakursrisken säkrats med ett derivat ska, som huvudregel, såväl orealiserade och realiserade valutakursvinster/förluster på skulden som orealiserade och realiserade värdeförändringar på derivatet utgöra ränta skattemässigt.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade först att bestämmelsernas ordalydelse inte utesluter att periodiseringsregeln i 24 kap. 4 § andra stycket även kan vara tillämplig vid beräkning av det skattemässiga resultatet. Tvärtom talar utformningen av bestämmelserna i 24 kap. inkomstskattelagen starkt emot en tolkning där 4 § andra stycket endast skulle gälla vid beräkningen av räntenettot och inte det skattemässiga resultatet. Framför allt skulle hänvisningen i 4 § andra stycket till 14 kap. 8 § inkomstskattelagen vid en sådan tolkning förlora sin praktiska betydelse eftersom de värdeförändringar som avses i 4 § andra stycket i sådant fall enligt 23 § samma kapitel ändå inte skulle hänföras till räntenettot förrän vid avyttring.

Med hänsyn till bestämmelsernas systematik ansåg därför Högsta förvaltningsdomstolen, till skillnad mot Kammarrätten i Stockholm, att en tolkning av 24 kap. 4 § andra stycket som innebär att de värdeförändringar som avses där inte ska beskattas löpande framstår som orimlig. Sett i sitt sammanhang kan 4 § andra stycket inte förstås på annat sätt än att den värdeförändring som enligt bestämmelsen ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst också ska räknas till det skattemässiga resultatet det beskattningsår som den uppkommer. Detta torde också vara i linje med lagstiftarens avsikt när ränteavdragsreglerna infördes.

Målet gäller endast sådana valutaderivat som enligt ifrågavarande bestämmelse säkrar skulder och fordringar i utländsk valuta. Det är valutaderivat som är kapitaltillgångar som prövas. Derivatinstrument som är lagertillgångar ska värderas och beskattas enligt de särskilda reglerna i 17 kap. 19 - 20 c §§ inkomstskattelagen, men osäkerhet föreligger när dessa värderas till anskaffningsvärdet. Slutligen gäller alltjämt att värdeförändringar på skulder och fordringar i utländsk valuta ska värderas enligt 14 kap. 8 § inkomstskattelagen.

Kammarrättens dom var något förvånande när den kom, och i strid med hur både Skatteverket och många andra tolkat rättsläget. En tillämpning av kammarrättens synsätt att 24 kap. 4 § inkomstskattelagen inte skulle omfatta tidpunkten för när en ränteutgift eller ränteinkomst ska tas upp till beskattning skulle medföra en asymmetri mellan den löpande beskattningen och beräkningen av avdragsunderlaget enligt de generella ränteavdragsbegränsningsreglerna genom att värdeförändringarna skulle kunna få genomslag vid olika tidpunkter. Detta skulle kunna leda till olika, såväl positiva som negativa, beskattningskonsekvenser och tillämpningsproblem. 

I rättspraxis finns exempel på att otydliga bestämmelser tolkas inte enbart utifrån förarbetena utan även med beaktande av systematiken i lagstiftningen. Eftersom systematiken i regelsystemet bygger på en samsyn mellan den löpande beskattningen och beräkningen av avdragsunderlaget är det inte oväntat att Högsta förvaltningsdomstolen ändrar Kammarrättens i Stockholm dom. Högsta förvaltningsdomstolen återställer således ordningen och klargör att värdeförändringar på valutaderivat som säkrar skulder och fordringar i utländsk valuta ska beskattas i takt med dess värdeförändring.     

Många företag har valt att inte följa kammarrättens synsätt och är tillämpningen i linje med Högsta förvaltningsdomstolens dom behöver någon ändring av tidigare års beskattning inte ske. 

Noterbart är att kammarrätten undanröjde skattetillägget genom att bolaget inte ansågs ha lämnat någon oriktig uppgift. Skattetilläggsfrågan prövades dock inte av Högsta förvaltningsdomstolen. Företag som tillämpat samma synsätt som bolaget och påförts skattetillägg bör se över möjlighet att överklaga i denna del.

Välkommen att kontakta oss om ni har några frågor!

Läs mer
Högsta förvaltningsdomstolens dom den 4 mars 2026 (mål nr 1050-25)