I ett ärende där KPMG är ombud har Högsta förvaltningsdomstolen nyligen meddelat att det skulle strida mot EU-rätten att tillämpa de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna på koncerninterna förvärv av aktier om förvärvet inte bedömts som affärsmässigt motiverat enligt bestämmelsen.
Avgörandet
Omständigheterna i målet är sammanfattningsvis följande. A AB (Bolaget) är ett helägt dotterbolag till E och ingår i en internationell koncern. Koncernen har ett behov av att öka E:s synliga eget kapital i den legala enheten vilket enklast och snabbast kan uppnås genom en omstrukturering som inbegriper ett flertal koncerninterna transaktioner. Som ett led i denna omstrukturering kommer Bolaget att förvärva samtliga aktier i B från koncernbolaget C. Förvärvet kommer huvudsakligen att finansieras genom att A tar upp ett lån hos koncernbolaget D som är hemmahörande i ett annat land inom EU. Villkoren för lånet, inklusive räntenivån, kommer att vara marknadsmässiga.
Bolaget ställde frågor till Skatterättsnämnden bl.a. om ränteavdrag för den koncerninterna skulden kunde nekas enligt de s.k. riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna i 24 kap. 18–19 § inkomstskattelagen (IL). Skatterättsnämndens majoritet ansåg att det skulle strida mot etableringsfriheten i EUF-fördraget att vägra ränteavdrag enligt de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna. Skatterättsnämndens beslut avseende 24 kap. 19 § IL överklagades av Skatteverket till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD).
I 24 kap. 19 § första stycket IL anges att om en skuld till ett företag i intressegemenskapen avser ett förvärv av en delägarrätt från ett annat företag i intressegemenskapen får avdrag enligt 18 § bara göras om förvärvet är väsentligen affärsmässigt motiverat.
Skatterättsnämnden har med hänvisning till rättsfallen HFD 2022 ref. 49 och HFD 2011 ref. 90 I–V, ansett att A:s förvärv av B inte är affärsmässigt motiverat eftersom det är föranlett av organisatoriska skäl. HFD har inte gjort någon annan bedömning än Skatterättsnämnden. Ränteutgifterna träffas därmed av avdragsförbudet i 24 kap. 19 § första stycket IL.
HFD har därefter prövat om det skulle strida mot EU-rätten att vägra ränteavdrag enligt 24 kap. 19 § IL.
HFD fann att det skulle strida mot etableringsfriheten att vägra avdrag. Domstolen beaktade bl.a. att bestämmelsen enligt förarbetena inte är avsedd att träffa räntebetalningar som inte medför någon skatteförmån. Det fanns därför inte skäl att bedöma bestämmelsen på annat sätt än den s.k. undantagsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket inkomstskattelagen. Den regeln har i tidigare praxis ansetts strida mot etableringsfriheten i EUF-fördraget, om den tillämpas i en situation där de inblandade bolagen skulle ha haft koncernbidragsrätt om de hade varit svenska.
HFD ansåg därför att avdrag för ränteutgifterna i målet ska medges.
En ledamot var skiljaktig och ansåg att ett vägrat avdrag inte skulle utgöra en inskränkning av etableringsfriheten.
