Lagen om skatt på energi (LSE) saknar definition av begreppet industriell verksamhet. Äldre förarbetsuttalanden ger stöd för att SNI-koderna, som annars används för statistiska ändamål, ska vara vägledande vid bedömningen. Det finns dock flera exempel i rättstillämpningen på avsteg från denna allmänna utgångspunkt, bland annat för produktion av utsäde och viss materialåtervinning.
Skatteverkets inställning har länge varit att företagets huvudsakliga verksamhet baserat på omsättning ska vara industriell för att skattebefrielse ska komma i fråga. Denna uppfattning har delats av förvaltningsrätt och kammarrätt i flera avgöranden.
Företaget som ansökt om förhandsbesked bedrev förädling av spannmål i anläggningar som krävt stora investeringar i maskiner bestående av bland annat vågar, torkar, aspiratörer och krossar. Frågan till nämnden var om verksamheten skulle bedömas som industriell enligt LSE och därmed omfattas av skattebefrielse för förbrukning av el och bränsle i tillverkningsprocessen.
Skatteverket ansåg att den beskrivna verksamheten kunde anses som industriell trots att SNI-koden för verksamheten inte i detta sammanhang var industriell. Vidare menade Skatteverket att företagets huvudsakliga verksamhet ska vara industriell men att det inte kan uteslutas att vad som utgör företagets huvudsakliga verksamhet ska kunna bedömas baserat på energiförbrukning.
Skatterättsnämnden bedömer att det saknas uttryckligt stöd i lagtexten och förarbeten för Skatteverkets uppfattning att den huvudsakliga verksamheten ska vara industriell för att skattebefrielse ska kunna medges. Det sökande företagets verksamhet ska därför anses industriell enligt LSE.
