Ny vägledning om Amount B, Pillar One från OECD

I en ny rapport (pdf) presenteras detaljerad vägledning om implementering av Amount B, som är en del av Pillar One. Vägledningen har inkorporerats i OECD Transfer Pricing Guidelines och utgör härmed ett nytt Annex till Kapitel IV i OECD Transfer Pricing Guidelines.

Amount B syftar till att skapa ett förenklat och schabloniserat ramverk för prissättning vid koncernintern försäljning av varor till oberoende företag via lågriskdistributörer. 

Av rapporten framgår att det är upp till varje enskild jurisdiktion att själv bestämma om man vill implementera regelverket och det presenteras två alternativa lösningar för denna implementation; som en möjlig safe-harbor vilken företagen kan välja att tillämpa eller som tvingande regel.  Vägledningen om Amount B kan dock först tillämpas för beskattningsår som påbörjas den 1 januari 2025 eller därefter. Vägledningen är inte bindande för andra jurisdiktioner än de som väljer att implementera Amount B.

Det fortsatta arbetet med Pillar One inom OECD kommer i det närmaste att fokusera på samspelet mellan Amount A och Amount B. Tanken är att det arbetet ska resultera i ändringar i Multilateral Convention. 

Syftet med Amount B är att förenkla internprissättningen för rena marknadsförings- och distributionsaktiviteter. Genom införandet av Amount B och dess förutbestämda ersättningsnivåer hoppas man få en mer likvärdig och enklare tillämpning av armlängdsprincipen för lågriskdistributörer, till gagn för såväl skattskyldiga som skattemyndigheter, inte minst i utvecklingsländer. 

Nyttan kommer dock rimligen begränsas av det faktum att vägledningen inte blir bindande för andra jurisdiktioner än de som väljer att implementera Amount B. Det innebär att den koncern som (p.g.a. tvång eller som safe-harbor) tillämpar den i Amount B stipulerade vinstmarginalen vid en transaktion mellan ett koncernbolag verksamt i ett land som implementerat regelverket och ett koncernbolag i ett land som inte implementerat regelverket, utöver analysen kring Amount B:s tillämplighet, även måste göra en traditionell analys enligt armlängdsprincipen. 

Till skillnad från Amount A är Amount B inte begränsat till enbart stora koncerner, utan gäller utan storleksbegränsning. Regelverket träffar multinationella koncerner som använder koncerninterna lågriskdistributörer för försäljning av varor till oberoende företag. Begreppet som används är ”baseline marketing and distribution” och även om likheterna är många mellan vad som faller inom detta begrepp och vad som normalt är att klassificera som lågriskdistributörer inom internprissättningen överensstämmer inte begreppen helt. För att avgöra om Amount B kan tillämpas krävs att en särskild analys görs (se nedan). Amount B träffar dessutom enbart företag som ägnar sig åt grossisthandel (”wholesale distribution”), även om små volymer av konsumentförsäljning (mindre än 20 %) accepteras inom definitionen. Såväl konsument- som industriprodukter omfattas (t.ex. bilar, elektronik, textilier och verktyg samt läkemedel). Även distribution som utförs av säljagenter och kommissionärer omfattas. Rapporten är tydlig i avseendet att endast transaktioner som rör materiella varor omfattas av Amount B, varmed tjänster, råvaror (commodities), och digitala varor (digital goods) inte omfattas.

För att avgöra om Amount B är tillämpbar på en viss transaktion tillämpas så kallade ”scoping criteria”. Samtliga av nedan nämnda fyra kriterier måste uppfyllas för att Amount B ska vara tillämpbart:

1. Nettomarginalmetoden (TNMM) är korrekt prissättningsmetod och distributören är den minst komplexa parten (”tested party”);
2. ”Tested party” får inte ha ett ratio av OPEX/Sales som understiger 3 % eller överstiger 20-30 % (exakt nivå i spannet mellan 20-30% kommer vara upp till respektive jurisdiktion);
3. Det är inte fråga om försäljning av immateriella varor, tjänster eller råvaror (commodities); och
4. Distributören utför inga ytterligare funktioner som inte kan klassas som ”baseline marketing and distribution” (t.ex. tillverkning) och som heller inte på ett säkert sätt kan särskiljas och prissättas separat.

Undantag från att tillämpa Amount B kan också göras om det visar sig mer korrekt att tillämpa en intern marknadsprismetod (CUP) för transaktionen. 

När man konstaterat att transaktionen omfattas av Amount B ska man fastställa vilken ersättningsnivå som distributören ska erhålla. Ersättningen definieras som rörelsemarginal i förhållande till försäljning (ROS) och framgår av en pris-matris. Pris-matrisen innehåller tre branschkategorier och fem nivåer baserade på storleken på rörelsetillgångar (Operating Assets) respektive rörelsekostnader (Operating Expences) i förhållande till försäljning. Av den framtagna pris-matrisen, som innehåller 15 olika utfall, framgår en standardiserad vinstmarginal för respektive bolagskategori. Dessa marginaler varierar från 1,5 % för den lägsta till 5,5 % för den högsta. Man tillämpar alltså inte interkvartilspannet, vilket är vanligt i internprissättningssammanhang, men anger däremot att +/ - 0,5 % ska accepteras för varje nivå.

Värt att notera är att ingen hänsyn tas till om det är fråga om en distributör som köper och säljer varor i eget namn eller om företaget fungerar som agent eller kommissionär.

OECD öppnar även för en möjlighet att justera det definierade ROS-resultatet med beaktande av kvoten mellan EBIT och rörelsekostnader och anger då ett golv på 10% och ett tak som varierar beroende på omständigheter som bl.a. branschkategorier (lägst tak 40%, högst tak 80%). 

Syftet med Amount B är, som sagt, huvudsakligen att förenkla administrationen och öka likformigheten vid fastställandet av en armslängdsmässig ersättning för enklare distributionsaktiviteter. Konceptuellt bör Amount B således innebära en lättnad för såväl skattskyldiga som skattemyndigheter.

I rapporten anges det tydligt att det är upp till varje enskild jurisdiktion själv avgöra om man vill implementera Amount B eller ej. Därtill lämnas vissa praktiska frågor till varje enskild jurisdiktion som väljer att implementera regelverket. Detta gäller t.ex. de detaljerade uträkningarna samt inte minst huruvida Amount B ska vara en tvingande regel eller frivillig safe-harbour. En förväntat konsekvens av denna approach är att det kan komma att finnas betydande variationer i hur Amount B kommer implementeras mellan olika länder vad gäller dess systematik och framför allt dess natur som en tvingande eller frivillig safe-harbour regel för företagen.

Huruvida Amount B kommer leda till en förenkling i praktiken är ännu högst oklart. Risken är stor att regelverket, tvärt emot sitt syfte, riskerar att istället leda till större osäkerhet, särskilt i de fall en transaktion äger rum mellan parter belägna i en jurisdiktion som implementerat Amount B och en som inte gjort det. 

Välkommen att kontakta oss om du har några frågor om hur Amount B kan påverka ditt företag.

Läs mer:
OECD: Pillar One - Amount B : Inclusive Framework on BEPS (PDF 1,50 MB)

Läs mer om ämnet och hitta fler TaxNews-artiklar.

Carl-Johan Lindman
Skatterådgivare
KPMG i Sverige
+46 73 575 87 04
carl-johan.lindman@kpmg.se