Skatteverket har sedan 2012 hävdat att svenska värdepappersfonder och specialfonder inte längre kan anses vara ”personer med hemvist” i Sverige enligt de skatteavtal som bygger på OECD:s modellavtal, då fonderna sedan 2012 visserligen fortfarande är skattesubjekt men är befriade från skatt på inkomst av tillgångar och därför inte rent faktiskt erlägger skatt. Fonderna skulle därmed inte ha rätt till de förmåner som skatteavtalen medför, såsom t ex nedsättning av utländsk kupongskatt på utdelningar från utländska bolag. Skatteverket har sedan 2012 inte utfärdat hemvistintyg för svenska fonder, se Skatteverkets ställningstagande den 24 april 2012. 

I det aktuella målet överklagade Swedbank Robur Fonder AB Skatteverkets beslut att inte utfärda hemvistintyg för Swedbank Robur Europafond i ett fall rörande skatteavtalet med Spanien för år 2013. Förvaltningsrätten i Härnösand gick på Skatteverkets linje. Målet överklagades till Kammarrätten i Sundsvall som dock ändrade förvaltningsrättens dom och ansåg att fonden hade hemvist i Sverige i avtalets mening och att Skatteverket skulle utfärda hemvistintyg. Skatteverket överklagade domen till HFD, som meddelade prövningstillstånd.

HFD har nu i dom den 15 april 2016 avslagit Skatteverkets överklagande.

HFD prövade två frågor; dels frågan om beslut att inte utfärda hemvistintyg är överklagbart, dels frågan om fonden kunde anses ha skatterättslig hemvist i Sverige i den mening som avses i skatteavtalet mellan Sverige och Spanien.

När det gäller den första frågan ansåg domstolen att Skatteverkets beslut att vägra utfärda hemvistintyg har betydelse för fondbolagets möjligheter att i Spanien visa att fonden omfattas av skatteavtalet och därmed det skydd som avtalet är avsett att ge. Beslutet får därför anses ha sådana faktiska verkningar för fonden att det kan överklagas av fondbolaget.

När det gäller den andra frågan om skatterättslig hemvist i Sverige konstaterade HFD inledningsvis att fonden behandlas som en juridisk person vid inkomstbeskattningen, att den därför behandlas som ett bolag och betraktas som en person vid tillämpning av skatteavtalet samt att den har sådan anknytning till Sverige som krävs enligt artikel 4.1. i skatteavtalet.

Frågan är då om fonden vid tillämpning av skatteavtalet ska anses som skattskyldig i Sverige och om den för värdepappersfonder 2012 införda skattefriheten för inkomst av tillgångar på fondnivå påverkar bedömningen av fondens skatterättsliga hemvist enligt skatteavtalet med Spanien.

HFD angav att vid tolkningen av skatteavtal ska i första hand avtalsparternas gemensamma avsikt vara avgörande, vilken uttolkas i enlighet med de metoder som anvisas i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. I övrigt bör OECD:s modellavtal och de kommentarer till avtalet som utarbetats inom organisationen tillmätas särskild betydelse.

HFD konstaterade att det i det aktuella fallet inte utifrån skatteavtalet går att tolka den gemensamma partsavsikten vad gäller skatterättsliga hemvisten för fonder så som den svenska regleringen nu är utformad.

HFD resonerade därefter kring skatteavtalens övergripande syfte att undvika dubbelbeskattning på inkomster samt att fördela beskattningsunderlaget mellan parter samt nämnde vidare bl a att det av kommentarerna till OECD:s modellavtal framgår att staterna ser olika på hemvistfrågan men att flertalet anser att de som omfattas av statens skattelagstiftning har hemvist där även om de är undantagna från beskattning. HFD refererade även till målet RÅ 1996 ref. 84.

HFD kom därefter till slutet att det ligger närmast i linje med skatteavtalets syfte och ändamål, hur OECD:s modellavtal förstås av flertalet stater samt tidigare rättspraxis att i detta fall fästa avgörande vikt vid att fonden är obegränsat skattskyldig i Sverige och därmed anse den ha hemvist här i skatteavtalets mening. Överklagandet avslogs därför.

Välkommen att kontakta oss för mer information.